never gonna be alone/jobbsökningstankar

Hej och guten morgen på er!

Sovit gott? Jag har sovit och vaknat två gånger idag, det ni! Vaknade vid sju med min prins, gjorde kaffi och frulle till honom och sen gick jag och la mig vid åtta för att vakna vid halv elva haha!

Tänkte på en sak efter att jag skrivit att jag borde nischa mig på bloggen.
Skriva om kampen för ett jobb kanske skulle vara något?
Inte många som gör det tror jag, och vi är ändå förbannat många som inte har ett jobb.

Börjar här då.
Jag hade praktik på Senzum nu under sommaren, från 29/5 till 28/8. Jag trivdes som fisken i vattnet kan jag säga. Sjukt bra företag, seriöst och bra chefer. Superbra kollegor och man fick hjälp hela tiden om man behövde det. Jag satt först och främst på kundtjänst för Byggmax och det var ett rätt soft jobb. Några idioter som ringde såklart, men annars ganska lugnt hela sommaren. Jag var bara sjuk några dagar under hela praktiken, började första veckan med feber och allt vad man kan ha, men klarade utbildning och allt trots detta. Skönt. Jag sitter inte och skriver att Senzum var bra bara för att ställa in mig någonstans utan jag tyckte verkligen det var sjukt bra.
Nu är ju såhär att praktiken är slut och jag väntar bara på besked om att få komma tillbaka. Jag vill det verkligen, har inte lust att söka tråkiga jobb och gå till jobbrummet när jag redan hittat något jag vill ha och trivs med. Min chef skulle höra av sig i mitten på september, det är nu. Två av tjejerna har fått besked och jobbar för fullt. Jag älskar ledighet, men är extremt trött på den nu. Jobbat fullt i 3 månader och efter 2 veckors ledighet är man trött. Vilket är skönt att känna så, för då betyder det att jag ändå kan jobba!

Jag har inte direkt varit effektiv i mitt jobbsökande egentligen. Men på Platsbanken söker jag ju de jobb jag verkligen vill ha. Tycker fortfarande det är svårt att gå ut med mitt CV, men vafasen, jag vill ha ett bra jobb och det verkar vara enda sättet?
Jobbcoach har jag haft och det var rätt värdelöst. Var på ett rätt bra företag och tyckte handläggaren var bra. Men jag tog jobb som telefonförsäljare på hennes gamla jobb och trivdes inte och efter det behandlades man typ som skit. Hon skulle antagligen fått provision för mig och fick det inte och blev väl lack för det, eller så hade hon inte fått ligga på länge. Var skönt när man fick sluta där iaf. Har ju på sätt och vis gått bättre för mig efter det liksom, så jaa, hon gjorde nog inget vidare jobb egentligen.

Nu är jag inte så pepp på praktik och jobbcoacher och allt vad det heter, jag vill bara jobba.
Kan man inte bara få göra det?
För 20 år sedan fick man "svårare" jobb utan utbildning eller erfarenhet och praktik existerade typ inte. Idag kan du inte ens jobba på lager utan tidigare erfarenhet. Du kan inte jobba i telefonkundtjänst utan massa praktik. Är det konstigt att vi är arbetslösa? Alla sommarjobbade inte när man gick i skolan och det ska man tydligen få lida för tills man dör.
Utbildning och erfarenhet är ändå ingenting som garanterar jobb.
Titta på min mamma. Hon är 40+ och har jobbat i princip hela tiden sen hon var i tonåren, på ett eller annat sätt. Hon har KYutbildning inom data och hon kan saker. Hon har provat på så många branscher att hennes CV är jobbigt att läsa. Hon har fått höra att hon har både för mycket och för lite erfarenhet. Hur kan man ha för mycket erfarenhet i dagens samhälle? Hon provade på att starta eget företag. Då hade hon varit arbetslös och sjukskriven i 3 år ungefär. Hon startade företaget, som var en garnaffär, precis när vi gick in i en lågkonjunktur (inte så smart egentligen men vem visste att den inte skulle sluta där utan bli ännu lägre?). Hon jobbade över 60 timmar i veckan och har nu sedan hon la ner det det minsta man kan ha i A-kassa. Där var det ingen som hjälpte till precis. Hon hade "tur" när hon blev arbetslös då hon fick jobb som telefonförsäljare (!!!). Lyckades inte så bra där, skitföretag och skitsaker att sälja. Men nu har hon jobb på Statoil, deltid.
Ni kanske tycker det är bra att hon fått jobb. Det är det ju, i princip. Men om man tittar på hennes ålder och erfarenheter, att hon är singel och har två snart vuxna barn som antagligen flyttar hemifrån om några/något år, så har hon losat. Hon får inget mer än ett deltidsjobb på Statoil. Fattar ni hur pinsamt sånt är egentligen?
Det finns ungdomar som är så lena i truten att de kan svassa in på vilket företag som helst och få ett toppjobb, men bara för att min mamma inte vill ljuga och vara ful så ska hon bara få jobba 40%.

Rättvisa?

Nu ska jag fortsätta med mitt..