Vi mot världen

Det var vi.
Vi mot världen.
Du och jag.
För evigt.
Vi bestämde oss för 120 år, det kändes som något vi skulle klara, vi var ju bäst.
Skulle alltid vara det.
Men något hände.
Den bästa sommaren i våra liv kom och gick, vi myste hela sommaren, gjorde tokiga saker- försökte få dig att dygna, gick skitdåligt... Vi såg kent med Bobert, Jaqueline och Max och allt var så fucking awesome.
Vi började tvåan med förhoppningar att kunna hålla kvar sommaren å mycket det någonsin skulle gå.
Men helt plötsligt fanns det en pojke i ditt liv. Du var nästan tvungen att välja, och du valde honom, precis som man gör med sin första pojke, det är bara så det är...
Sommaren efter jobbade du arslet av dig och vi sågs nästan inte alls, pojken var borta men min plats blev inte större för det, krogen kom in där.
Vi sågs allt mindre och i min tvåa din trea tog jag paus.
Vi var ett gäng på fyra awsome brudar men jag orkade inte. På en sommar hade ni gjort en uppsjö av kul saker där krogen varit medräknad nästan varje gång. Ni klickade eftersom det var samma ålder, när det sen var min tur var inget samma sak. Vi pratade nästan inget alls.
Under sommaren och hela hösten var det bara dig jag saknade, så har set alltid varit av någon anledning som inte har någon egentlig förklaring...

Du sa att jag såg denna sak som jättestor trots att den inte var det, enligt dig ja.
Den grejen var minimal jämfört med alla gånger du faktiskt sårat mig med att du inte kan.
Ibland känner jag att ärlighet bara varit på ena hållet, hur funkar vänskapen då?
Jag klarar inte av dåliga förhållanden...
Varken partner eller vänner.
Då låter jag hellre bli.