och nu tillägnar jag ett inlägg till min finis.

Hej Calle.

Ville bara berätta för hela världen att jag älskar dig. Jag älskar dig så det gör ont. Jag saknar dig så fort du går ut ur rummet. Om du är borta när jag vaknar kan jag få en klump i magen trots att det egentligen bara är en vägg emellan oss.
Jag hatar att vara ifrån dig. Och jag tycker också det kan vara fånigt att skriva gulliggull till varandra på facebook. Men det här är ju min blogg och där kan jag skriva lite vad jag vill.

Men nu. Jag kommer idag. Vi ses i några timmar. Får sova ihop och vakna tillsammans imorgon. En natt kan vara tillräckligt ibland. Vi träffades en stund igår och jag kommer tillbaka på söndag. Det kommer inte ens vara 4 hela dagar, utan typ 3.
Fattar du hur fint det ändå kommer vara? Vi kan prata med varandra den här gången iaf. Inte som när du var i England. Och jag kommer tillbaka.

Men det kommer göra ont. Ont i magen. Fattar inte hur jag kan älska dig så mycket som jag gör. Eller fattar gör jag ju, men det är helt otroligt att man kan älska en person på det här sättet. Men skönt. Och fint.

Vi har hösten tillsammans. Vintern. Våren och sommaren. Jag längtar tills vi har alla årstider som någonsin kommer finnas i vår lilla ask.
Det känns sjukt att säga att detta är det bästa jag varit med om. Elakt mot alla tidigare pojkvänner. Men det är så. Du är det finaste, det bästa och mest underbara.

Vi pratar om detta hela tiden, men jäklar vad allt känns fint och bra.
Glöm inte.
Att jag älskar dig mer än mitt eget liv.