tisdag 13 november 2012

just jumping on my heartstrings like i was the great a

Argh.
Jag förbannar mitt huvud och min kropp och mitt hjärta.

Varför måste jag vara den där personen som är lättpåverkad?
Som så fort jag läser saker som jag förstår eller inte förstår mår dåligt?
Varför läser jag inte saker som gör mig glad?

Lite glad är jag men mest arg och ledsen och bekymrad och förbryllad och konstig.

För några år sedan när jag gick på högstadiet så kommer jag ihåg att jag läste om mina Harry Potter böcker. Har gjort det så många gånger att jag inte ens vet hur många det är nu.
I varje fall. Vid ett tillfälle, det händer rätt ofta men ändå, så blir de osams. Harry, Hermione och Ron. Jag vet att jag hade svårt att hålla mig ihop med mina vänner jag hade då.

Felicia har ni ju träffat förut. Den enda människan jag trodde mig kunna leva ett helt liv ihop med. Idag har jag ändrat lite på den tanken, jag vill ju leva med min man. Men hon var och är den enda som skulle kunna stå ut med mig.

Sen har vi Jaqueline. Liten och söt tjej. Skenet bedrar ibland med henne. Liten är hon, men söt är hon inte jämt. Hon försöker visa sig pryd. Hon har komplicerade förhållanden som för en lekman egentligen är rätt lätta. Hon är knepig och hon är idag inte en person jag umgås med längre. Men vi var lite som ler och långhalm i högstadiet. Hon är extremt flygrädd.

Sist är det Moa. Moa är lång och märklig. På ett positivt sätt trodde jag förr. Idag vet jag inte. Har inte träffat henne sen 2010 eller något sådant. Den första jag började umgås med i "4-power". Var också lite som ler och långhalm, konstig humor. Hon var smart och rolig.

Vi hade det bra. Där, på högstadiet. Man var ung och dum. Man trodde man var snyggast i världen och så jävla cool. Jag var nog knappt snäll även om jag då och då försökte väldigt mycket.
När vi gick i nian hatade vi åttorna och sjuorna. När jag gick på gymnasiet kunde jag komma på mig själv med att hata 92or och 93or pga detta.

Moa och jag började vår historia på hösten i sjuan tror jag. Det fanns en tjej som hette Sandra som jag "umgicks" med och Moa började hänga med oss. Tillslut upptäckte Moa och jag att vi passade bättre utan Sandra. När vi upptäckte hur roligt vi hade bjöds även Felicia och Jaqueline in i vår lilla krets.
De tre hade gått på samma mellanstadium och kände varandra.
Jag upptäckte att Felicias mamma och min mamma kände varandra.

Vi umgicks, lekte med barbies, hade roligt, skrev i blocket och var bara bäst.
I nian när vi skulle på klassresa märktes det att vi började sära på oss. Moa började umgås med Olivia och Joanna och tyckte grejen med blocket var fånigt.
(Vi började med blocket istället för "systrar i jeans". Skrev hemligheter och skvaller.)

Vi började gymnasiet, jag och Jaqueline hamnade på Ljunkan på handelsprogrammet och Felicia och Moa på natur på Berzan.
M och F började festa med gänget på skolan. Jag blev dumpad av dåvarande pojkvän. Jaqueline blev dumpad av dåvarande pojkvän.
Vi stöttade så mycket vi kunde. Men det märktes att vi gled ifrån varandra. Olika intressen, olika kompisar. Man försöker para ihop, men ingenting fungerar som man vill.

2009 fyllde vi alla 18. Moa i januari, Felicia och Jaqueline i juli och jag i december.
Vi gled som mest hösten 2009. Jag orkade inte med att vi inte kunde planera en kväll att umgås. Jag kunde aldrig träffa dem på helgerna eftersom de alltid var ute på krogen.

Jag fixade inte att bli dumpad igen. Jag fixade inte skiten i skolan. Jag bytte program. Jag klarade det ändå inte. Jag trodde jag skulle gå in i väggen och jag dumpade mina vänner vid väggrenen. De jag trodde skulle stå med mig i vått och torrt.

Vi klarade inte av separationen som blev. Moa ville inte prata med mig, Jaqueline var ledsen över allt och Felicia var den enda jag kunde prata med.
Det är därför hon är viktigast idag.

Jag började tänka på allt detta idag efter att ha läst en gammal klasskompis blogg.
Hon är en såndär som man kommer ihåg. Jag gillade henne. Vi hade träslöjd tillsammans. Hatade Sune och andra människor. Älskade Nisse.
Jag umgicks aldrig så mycket med henne men ville. Hon var cool, hade coola kompisar, klädde sig så snyggt så jag ville härma henne.
Men jag var lite för feg för att våga. Våga fråga om hon ville vara min vän.

Idag är en dag då jag kommer ihåg. Jag blir melankolisk och ledsen när jag kommer ihåg hur jobbig Gunnel var och hur mycket jag älskade Bosses fysiklektioner.
Högstadiet var skit på många sätt, men utan det hade jag ju inte hamnat på gymnasiet.

Ibland vill jag glömma. Mitt minne är lite för bra och vissa saker vill jag glömma från den här tiden.
Men inte allt.
Aldrig allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar